Igår var en sån där dag som om någon frågar hur den var så kan man bara le och svara med en drömmande blick. Så fort man försöker sätta ord på den känner man hur man inte kan göra den rättvisa.
Vädret, stämningen, spelet.
Allt stämde.
Allt var lysande.
Det är såna här dagar som gör att man fortsätter vara supporter även när det går dåligt. Då är det såna här dagar man suktar efter. Chansen att man kan få uppleva dem, hur liten chansen än känns ibland, räcker för att det ska vara värt det.
Man har känt laddningen länge. Väntan till hemmapremiären på den nya arenan som lovade så mycket har bara blivit mer och mer otålig. I torsdags hängde jag upp matchtröjan och halsduken i fönstret bara för att kunna titta upp och snegla på det lite då och då. Efter att ha visat min otålighet för Patric konstaterade han lyckligt att han också plockat fram sina kläder i nästan samma stund. Våra tankar låg på samma plats. Samma plats som den legat i några dagar.
Under en snabbvisit hemma träffade jag på en stockholmare som var sportintresserad. Vågade inte ge mig in i en diskussion och vara för kaxig innan match.
Då blir det som Patric säger.
Det går åt helvete.
Så jag undvek att prata om matchen. Jag log istället. Artig som jag är.
På tåget tillbaka till göteborg på lördagsmorgonen såg man människor klädda i DIF-ställ.
Nu var det nära.
Det blev bara hem och lämna grejerna innan en lika otålig Patric dök upp och vi tog oss ned mot NyGamla. Klockan var då strax efter halv tolv, mer än två timmar före avspark men en dag som denna fick inget lämnas åt ödet.
På vägen dit såg vi Sella plus någon till vi inte kunde identifiera. De såg taggade ut. Vi undrade vem av dem som skulle sätta hattricket idag.
Vi premiäråt på MAX och jag kunde konstatera att äntligen har dessa burgare kommit hit. Den nagel i ögat att Sveriges bästa hamburgerkedja inte funnits i Kustens Vackra Stad var nu borta.
Någon gång mellan 12.30-13.00 blev vi insläppta på arenan. Där satt vi och bara njöt av den och vädret. Spända av förväntan. Kände hur det här inte bli annat än succé.
Allt före matchen var perfekt. Jag har till och med börjat acceptera, och rentavt börjat tycka om, Almes inmarschlåt vilket kan ha en potential att bli vår egna You'll Never Walk Alone Light. Hela klacken sjöng med och det var en mäktig känsla.
Allt var för perfekt.
Vädret. Bebben. Fullsatt. Hemmapremiär. Arenainvigning. MAXpremiär.
Det här kunde ju inte gå vägen. Ingenting blir någonsin perfekt. Alltid när det känns så perfekt före brukar man tas ned från marken igen. Det brukar alltid sluta i antiklimax. Så en dryg minut in i matchen sa jag till Patric.
"Idag förlorar vi."
Några minuter senare stod jag och skakade på huvudet. Jag tittade på människorna omkring mig. Jag hoppade. Jag viftade halsduk.
Och jag förstod ingenting.
PANG.
Festen hade börjat.
Jag hade tänkt ta en massa bilder för att minnas dagen men jag är alltid dålig på det. Dessutom försvann jag bort i euforin tre minuter in i matchen. Så det här är allt jag har:
Matchstället hängde och väntade otåligt före premiären.
Arenan dryga timmen före avspark.
Avslutar med två filmer från matchen hittade på YouTube:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar